Första dikten på något år.

Rösterna skriker inuti mitt huvud
”Skär dig, döda dig jävla slyna”
Det kryper i mina ådror
”Spindlar”

Skriken ekar i mitt huvud
Medan ångest väller fram
Ge mig rakblad, stilnoct, stesolid
Jag skiter i vilket

Jag känner mig smutsig
Men jag flyter iväg, bort
Från verkligheten, utan droger
Där vill jag inte leva ändå
Den är så smutsig, så grå

Jag sitter i ett övergivet hörn
I en annan dimension
Världen tillhör inte mig ändå
”Och jag tillhör inte världen”

Nu när känslan är död
Världen försvunnen
Kvar finns endast skriken
”och en tomhet”

Jag kan höra hur världen skrattar åt mig
”åt mitt misslyckande”
Men nu är jag redo för slutet
Slutet på den sorgsna sagan

haha..eh.

Ångestnivån ligger jättehögt, men jag måste ta mig ut idag och köpa de sista julklapparna. Jag orkar inte egentligen men.. ja. Ska köpa sprit inför julen idag också. Lite går väl åt ikväll antar jag, abstinensen smyger sig liksom redan på, och jag har som sagt inga piller kvar. fuck.

Jag kommer att

dö. Jag har inte ett enda piller kvar, och jag får inte nya förrän på torsdag. Min ångest kommer att vara skyhög, plus fucking jävla abstinens. Grattis till mig, woho.
Dessutom kommer jag att vara själv, så det kommer bli ett blodbad. Jag känner mig själv, och jag känner det komma. Ångest, jävla fittångest och jag vill inte. Jag kommer att gå under.

Men haft en underbar kväll hos Ronja och Linds iallafall<3

Jul.

1500 marschaller grejen gick skitbra. Det kom ett trettiotal och bohusläningen var där och intervjuade oss.
Bohusläningen
Vi hördes även i radio.
Radio väst

Lajvet i lördags var kul, det med. Det var första lajvet jag var med på den här terminen, och jag dog inte av ångest, bara nästan.

Jag mår väl ganska väldigt sådär. Jag orkar inte med jul och allt som hör till, inte något annat heller för den delen. Jag vill bara vara hemma och ligga i sängen, sova kolla på film, vara pillerhög och inte finnas. Men det får jag inte, jag ska på massa möten hela tiden, om det inte är för att hämta mediciner så är det tandläkaren, beroendeenheten eller Nina. Jag orkar inte springa runt hela tiden, men jag måste. Visst, jag kan skita i alla möten, men då är det ett garanterat fall neråt, nu finns det åtminstone en chans att det kan bli bättre. Jag tvivlar, men chansen finns.

Imorn ska jag köpa alkohol inför julen och fixa de sista julklapparna. Trots att jag har fryst hela förbannade dagen och varit förvirrad och desorienterad, så ska jag ge mig ut imorgon igen, yay, grattis till mig!

Okej, det har faktiskt hänt EN upplyftande grej idag. Peter Dorch (ta åt dig nu!) ringde, och som varje gång får han mig på bättre humör efteråt. Tack!<3

Nä, en cigg och lite piller, så försvinner förhoppningsvis ångesten en stund.

Det brinner för livet ikväll

Ikväll brinner det för livet<3
Det ska bli intressant, det är lite nervöst och lite pirrigt, men fan, vi fixar det här!

eh-.

Och jag var inte lite hög när jag skrev det senaste inlägget..>.<
Vaknade idag, kunde inte röra armen. Hur fan ska det gå ikväll, med konsert och lajv, och framförallt imorgon?
Aja, vi kör.

Jag är jättehög, har fortfande ångest, och har skurit mig så illa det borde sys egentiligen. det är jätte djupt, oc jätte brett, men jag orkar inte med det. det får gå ändå. så länge ja inte dör eller så-

Overkligt

Jag svävar i en overklighetskänsla, mest hela tiden.Jag flyr, med tabletter, med allat som går att fly med, allt jag får tag i, för jag vill inte leva i verkligheten längre. Jag orkar inte, vill inte mer. Det enda som hindrar mig från att dö just nu är eventet på söndag. Men efter det har jag inget som håller mig uppe, inget som håller mig vid liv längre. Jag har ingen som helst ork att ta mig ur detta, men jag vill inte heller leva såhär. Jag har bara en lösning på det dilemmat, men jag vet  inte om jag vill använda mig av den lösningen. Jag är så jävla kluven hela tiden. Det är skit.

Men jag har hämtat marshaller nu, inför söndag. Det känns bra, iallafall.

Men tack, Peter Dorch, Ylva, Karin och alla andra för de peppande och uppmuntrande orden, jag uppskattar det, även om det inte låter så<3

Vad fan?

Vad gjorde jag egentligen igår?

Uppgivenhet

Jag känner en undergångskänsla. Jag har massa (då menar jag MASSA) piller, jag har rakblad, jag bor på sjätte våningen. Jag vet inte vad jag ska göra, vad som skulle hjälpa.
Hopplösheten, uppgivenheten. Det känns som om det är försent nu, allt upprepar sig, och nu i värre skala. Blackouterna/psykoserna/whatever blir fler och fler, jag vet inte om jag överhuvudtaget orkar ta kampen mot att bli frisk längre. Det känns förjävligt att säga, men så är det. Jag känner en trygghet i allt det här, jag vet inte om jag orkar. Inläggning känns meningslöst, då jag inte vet om jag överhuvudtaget vill bli frisk längre. Jag orkar inte ha perioder då jag mår bra, och när jag väl börjar tro att det kommer hålla i sig så faller jag igen. Hårt, och längre ner än vad jag gjorde sist.

När jag var tolv sa jag till folk som skulle hjälpa att jag ville dö, att jag inte orkar med att leva längre. Deras svar var att det kommer bli bättre med åren (så säger de fortfarande, bara med lite mer uppgivenhet i rösten). Nu, sex år senare, så vill jag fortfarande dö. Jag mår lika dåligt, om inte sämre nu.

Tårarna rinner i floder när jag skriver det här, jag känner mig så sjukt patetisk, så meningslös. Jag är arton, snart nitton, jag borde leva livet, vara glad och.. jag vet inte. Men inte ha det såhär. Jag håller på att ge upp om livet, eller det kanske jag egentligen gjorde för länge sedan. det blir inte bättre än såhär, med piller, blodbad och alkohol. Fuck it.

Fuck this

Jag vill bara bort, fly i en dimma. Jag har massvis med tabletter, dels mina ordinerade tabletter, dels seroquel, stilnoct och imovane. Säkert massa till. Jag överlever, och knappt ens det, för det här är inget liv. Jag har precis pratat med Nina, men det känns som om ingenting kan stoppa mig nu. Jag är påväg ner i ett svart hål, fyllt av ångest och jag orkar inte stå emot. Det går i en rasande fart och det finns inget annat jag kan göra än att distrahera mig, men det fungerar inte längre. Jag har öppnat pandoras ask, och släppt känslorna fria, och nu kan jag inte stänga den igen. Jag är hög på stilnoct och jag bryr mig inte längre. Vad ska man göra, när man har tappat hoppet om sig själv? Jag tror inte längre på att jag kommer bli fri, jag är så långt nere nu.

Fan.


Kopierat från inlägget "förnekelse och klarhet" 
"Inget kan hjälpa mig nu. Nu faller jag längre än jag någonsin varit. Jag vet inte om jag någonsin kommer ta mig upp ur detta. Jag kastas mellan djupaste botten, ilska och förnekelse. Jag har stunder då jag ser mig som fullt frisk, aldrig mått bättre och förnekar såren på mina armar och pillren i min hand som var avsedda för döden. Nästa stund vill jag inget annat än att dö för att jag aldrig kommer komma ut ur detta. Nästa stund är jag så arg så att jag skulle kunna strypa min älskade för att han satte på en låt jag inte orkar lyssna på. Jag orkar inte med detta längre."

Nollvision

Har skapat ett event på facebook för alla självmordsoffer, inspirerat av Psykiatrins robin hood, och 1500liv.se.
Vi tänder marschaller på Kungstorget i Uddevalla.

Facebookeventet Klicka och anmäl att ni kommer!

Kopierat från facebook;

"Det satsas inte mycket på psykiatrin öht och som resultat väljer många att begå självmord. Vi är många som har känt någon som begått självmord, eller gjort självmordsförsök, så nu vill vi att så många som möjligt kommer och tänder ett ljus för de som har dött pga självmord. Ta med er marschaller som brinner länge.

"Varje år tar ca 1500 personer självmord i Sverige! Jämför med trafikoffer, ca 350 st, och där finns en uttalad "nollvision" från våra politiker, men INGEN gällande självmord!
Vet du att det dör 40 gånger fler i självmord än av "yttre våld" i Sverige varje år?!

Nu är det dags att uppmärksamma ALLA politiker som bestämmer, om detta, så därför hoppas jag vi ALLA tillsammans kan göra denna MANIFESTATION och få uppmärksamhet för en
"...nollvision" även gällande självmord, ok?!!"

Kareéns ord

Självklart ska vi inte stå där i flera timmar, bara gå till torget och tända ett ljus. Och ännu ett självklart. Vi uppmuntrar INTE till självmord, vi säger inte att det är rätt! Det är en fråga var och en får ställa sig själv. Alla har sitt eget svar. Men det kan hända vem som helst. En förälder, ett syskon, en nära vän, en väns vän, en skolkamrat. Det kan vara vem som helst & nästan alla känner eller vet någon som tagit livet av sig. Ännu fler känner någon eller vet någon som försökt.

Detta kan man se som en protest mot psykiatrin & dess brister. Det ÄR brister och alla som vart i kontakt med psykiatrin har på ett eller annat sätt har känt av det.

SPRID DETTA VIDARE TILL ALLA NI KÄNNER I UDDEVALLA!!

NOLLVISION"

Åh, jag är så sjukt peppad! Vi har fått spons, vi är en enad front mot alla politiker, vi är bra! Jag hoppas att det här går igenom, på ett bra sätt, och att många kommer. Jag är jättepeppad, jag har inte varit så här lycklig på många månader nu. Jag hoppas det håller i sig. <3

Fan.

Jag missade att jag skulle hämta mediciner halv elva idag... helvete. Jag som knappt vågar ringa vänner och så.

Maybe we're victims of fate
Remember when we'd celebrate
We'd drink and get high until late
And now we're all alone
Wedding bells ain't gonna chime
With both of us guilty of crime
And both of us sentenced to time
And now we're all alone

Protect me from what I want
Protect me from what I want
Protect me from what I want
Protect me protect me
 

Protect me from what I want

Suttit och lyssnat på Placebo hela dagen och jag mår åt helvete, I ren desperation tog jag fem lyrica mer än vad jag borde och jag vill inget annat än att få slut på det här. Men jag har ingen kraft att ta mig ut ur skiten, samtidigt som jag är sjukt ambivalent till att dö. Jag vet att jag borde vara inlagd, för jag har ingen kontroll över mina handlingar längre, men jag orkar inte, inte nu. Det är så sjukt mycket som händer nu, och jag vill inte missa det. Jag har varit hemma i... 10 dagar nu. Det har redan blivit likadant som innan.

Patetisk, det känner jag mig. Ångesten tar över mitt liv, tillsammans med desperationen.

Baby, did you forget to take your meds?

[And the sex, and the drugs, and the complications] (x4)

Baby, did you forget to take your meds? (x6)

I was alone, falling free
 trying my best not to forget


Jag ska hämta nya mediciner imorgon, och jag hoppas att jag får för fler dagar nu. Jag vill bara glömma, vara i en dimma och inte finnas i verkligheten. Den är skrämmande och jag orkar inte.

Men jag orkar inte bry mig, och det är skrämmande, också. 

Åh

Allt går utför. jag orkar inte med mig själv, jag orkar inte med livet. Haha. Misär.

Puss

Igar var... intressant. Komma hem, vid ett, jättefull, springa runt och leta efter min kamerabatteriladdare till två typ, lägga sig och sova = Bakfull. Klockan är 10 över 7 och jag ska göra mig i ordning och åka till trollhättan, sen till gbg och springa runt där hela dagen.

Sinnessjukt.
Nu är jag överförd till vuxenpsyk, det här var sista gången jag vaar inne på BUP. Lite ångest, lite sorgset, lite vemodigt. Fan. Får se hur det går på vuxenpsyk nu då.

En ny dag

Har precis vaknat. Jag orkar inte idag, det är inte en sån dag. Jag ska till Bup för överskrivningssamtal idag, det känns åt helvete. >.<

Katten är iallafall mysig.

Hjälp

Min arm är svullen till dubbel storlek, fan, vad ska jag göra?
Det har fan aldrig gjort så ont som nu. Helvete.