Yeah, såhär kul är det.

Idag mår jag skit, igen. Jag orkar inte ha det såhär längre. Jag vill fly, bort. Min verklighetsuppfattning är fortfarande åt helvete, jag kan inte tänka, mitt minne är som en guldfisk, jag minns ingenting längre. Nina skulle försöka fixa en akuttid hos en läkare, men frågan är om det finns någon. Jag sover inte. Det här funkar inte.

Jag är så mindfuckad.

skolfotografering.

Skolfotografering. Detta årligen återkommande fenomen. Jag avskyr dem som pesten. Ångesten börjar dagen innan med att jag tar fram kläder som jag skulle kunna ha, men på morgonen ratar jag dom och springer runt som en skållad råtta och kan inte bestämma mig, men det brukar ändå sluta med att jag tar på mig kläderna jag plockade fram kvällen innan. Sen ska man ha tid och fixa hår och smink också. När man har gjort det har man glömt äta frukost, då ska man göra det utan att spilla på sig själv, det innebär att man är överdrivet försiktig och spiller ändå. De senaste åren har det slutat med att jag har struntat i att gå och har ångest ändå. Vi får se hur det blir idag.

På onsdag ska vi ha nostalgikväll. Åh, jag längtar så!

idiot

jag är en idiot. myskvällen blev inte som jag ville. det blev om tripp till uddevalla sjukhus istället..

uppdatering. Är på väg hem nu. Det gick förhållandevis snabbt för att vara akuten. Skönt. Nu ska vi vänta på bussen, sen blir det lite house. Nu tystnade rösterna lite iallafall.

Förvirring

Jag har inget större minne från igår kväll, men jag tror (vet) att jag hade kul. Jag trodde att vi var tre men när jag vaknade var det bara jag och ronja. Jag är osäker på om det faktiskt var en tredje person med oss eller om vi var själva, men jag vet att jag såg en till. Idag mår jag desto sämre. Jag har självskadetankar (vilka jag försöker ignorera) och hör röster som nedvärderar mig och som skriker ordlöst. Idag ska jag och adrian umgås hela dagen, det var längesedan vi umgicks en hel dag. Hoppas rösterna försvinner snart bara.

vi dansar galenskapens dans

Vi dansar galenskapens dans
I regnbågens ljus

Den har tagit sig in i mitt huvud
Viskar med arga röster
Att jag ska be för döden
Be för lättaste vägen bort
Någon skriker att jag är en idiot
Någon säger att jag inte tillhör verkligheten
Jag befinner mig i en annan verklighet, långt bort från er
Inlåst inuti mig själv.

Herr ångest är här för att stanna

Vissa dagar är uthärdliga. Vissa dagar fungerar jag inte alls. Idag är en sån dag. Life cried och dawn of ashes går på datorn och jag har bara legat och grinat i sängen hela dagen. Ångesten slog mig när jag vaknade och den har inte släppt, bara blivit värre och värre. Jag skulle varit i skolan idag, jag skulle ha ringt försäkringskassan och jag borde städa. Jag klarar inte av något av det. Jag har varken ångestdämpande eller något annat, allt jag har är vassa saker, men jag orkar inte. Jag lämnar bara sängen för att röka, bara det är en prestation idag. Som sagt, jag faller handlöst utför stupet.

läget just nu

Idag har vi gått igenom första hjälpen. Vi har fått göra praktiska övningar på en docka och fått göra tryckförband på varandra. Jag har kunnat göra tryckförband sedan jag var 13. Sedan var jag hos nina. Jag försökte verkligen säga som det var, att allt håller på att gå åt helvete, men jag kunde inte. Jag försökte verkligen säga som det var, att jag tappar greppet om vad som är verkligt och inte, att jag är mer och mer självdestruktiv för varje dag som går. Att jag har gått över stupet och bara faller och faller och faller. Att det känns som om jag förlorar varje uns vett och sans jag har. Jag bryr mig inte längre om att jag kanske skulle stoppa i mig något farligt för att bli av med ångesten. Jag bryr mig inte längre om att mina ärr blir fler och fler. Jag har bara en tanke i huvudet. Jag vet inte om jag överlever den här gången. Jag har ingen läkartid förrän i november. Det kommer bli kaos.

Det var inte meningen att det här inlägget skulle bli särskilt långt.

jag börjar tappa min verklighetsuppfattning nu tror jag. Jag kan tro att jag har gjort något, om det så är att mata katterna eller varit i skolan, men sedan har jag inte gjort det. När jag upptäcker det får jag fruktansvärda ångestattacker som inte ger sig på resten av dagen. Det känns inte bra.. Dessutom har jag ingen aning om när jag ska träffa Nina igen, om det var idag eller på torsdag. Jag får minnesförluster också. Fan.
Idag ska jag iallafall till skolan i regnet. Känns sådär. Vi har ingen frukostmat heller, det kommer vi inte ha förrän på måndag. Skit.

Kaptenen

Jag sitter och lyssnar på Kaptenen & Cobra Charlie och finslipar 1500liv lite. Lägger till länkar, bland annat. Ska försöka få gjort lite skoluppgifter senare, och fixa till lite bilder sedan. Ska lägga upp några sen kanske. Ska lägga upp lite auktioner på tradera idag/imorgon också.

Jag har varit väldigt självdestruktiv det senaste, på diverse sätt. Det känns inte bra, men fortfarande, efter nio år är det det enda som hjälpter mot ångesten. Jag vet att det skapar mer ångest i längden, men jag orkar inte ta i det. Det löser sig, så småningom.

Idag är ännu en såndär dag igen då ingenting är bra. Träffade ronja en sväng, men ångesten ligger på för fullt. Dricker te och försöker läsa, men det går inte så bra..

Jag är så trött på att det alltid ska bli såhär när skolan börjar. Men men.

Idag har jag inte gjort så mycket. Jag har pluggat lite, jag har ju fått hemstudier två dagar i veckan nu. Annars har jag bara läst och tagit det lugnt. Sen ska jag till ronja som har varit på sunny beach i en vecka och som jag har saknat något så fruktansvärt.<3

Jag har dock haft fruktansvärd ångest hela dagen, och sovit lika dåligt som vanligt.

förändrad verklighetsuppfattning.

Jag lovar mig själv att jag ska uppdatera bloggen ofta men jag glömmer alltid bort det. Nu har det gått tre veckor i skolan och jag mår sämre och sämre. Jag börjar känna igen mönstret nu. Jag skadar mig själv mer och mer, jag orkar inte göra något efter skolan och jag är känslig och lättretlig och klarar inte av minsta kritiserande ord. Samtidigt kritiserar jag mig själv ständigt. Jag har ständig ångest, med inslag av panik, och det känns som om jag är på väg mot en psykos eller något. Min verklighetsuppfattning försvinner oftare och oftare och jag vaknar upp på ställen jag inte minns hur jag tog mig till. Jag jagar desperat efter något som kan ge mig en annan verklighet en stund, utan att finna något. Jag kan inte sova utan ligger bara och stirrar in i väggen. Jag väntar på ett läkarbesök men som bekant kan det ta ganska lång tid. Jag väntar bara på den dagen allt faller.