Idag har vi gått igenom första hjälpen. Vi har fått göra praktiska övningar på en docka och fått göra tryckförband på varandra. Jag har kunnat göra tryckförband sedan jag var 13. Sedan var jag hos nina. Jag försökte verkligen säga som det var, att allt håller på att gå åt helvete, men jag kunde inte. Jag försökte verkligen säga som det var, att jag tappar greppet om vad som är verkligt och inte, att jag är mer och mer självdestruktiv för varje dag som går. Att jag har gått över stupet och bara faller och faller och faller. Att det känns som om jag förlorar varje uns vett och sans jag har. Jag bryr mig inte längre om att jag kanske skulle stoppa i mig något farligt för att bli av med ångesten. Jag bryr mig inte längre om att mina ärr blir fler och fler. Jag har bara en tanke i huvudet. Jag vet inte om jag överlever den här gången. Jag har ingen läkartid förrän i november. Det kommer bli kaos.
Det var inte meningen att det här inlägget skulle bli särskilt långt.
Du vet att du överlever, för du har mig.
SvaraRaderaVi har tagit oss igenom helveten efter helveten förut.
Det finns egentligen ingenting som kan knäcka oss, möjligtvis lura i oss att det går, men det är lögn lögn lögn.
Jag svär på mitt eget liv att vi tar oss genom det här.
<3