permissionen

Gick fullständigt åt helvete. Jag är på väg till näl igen.

allt

Kretsar kring droger på en missbruksavd.

lol

Jag sitter på en avdelning för missbrukare men ändå har jag kunnat röka spice hela dagen. Det får ångesten att vika undan en stund.

tomhet

Alla dagar och nätter bara flyter ihop till ett töcken. Det känns som jag har resignerat inför förfallet. Som om allt bara är en spikrak väg neråt. Jag både vill och inte vill bli utskriven härifrån. Jag ska på nattpermission imorgon. Det känns som om jag kommer dö. Och jag saknar ronja, något så fruktansvärt mycket. Alla dagar och nätter, av att bara kunna vara, och släppa alla spärrar och alla krav. Men nu är vi båda inom fyra vita väggar som skriker ångest och misär.

lpt

Jävla mobila teamet gjorde äntligen något. Men nu har jag lpt, får se om psykakuten bedömer samma sak nu då. Jag tror jag blir knäpp. (Och tack clarisse för alla fina kommentarer, jag tänker på dig och tycker du är stark. I alla fall utifrån det jag har läst)

förnekelse och klarhet

Inget kan hjälpa mig nu. Nu faller jag längre än jag någonsin varit. Jag vet inte om jag någonsin kommer ta mig upp ur detta. Jag kastas mellan djupaste botten, ilska och förnekelse. Jag har stunder då jag ser mig som fullt frisk, aldrig mått bättre och förnekar såren på mina armar och pillren i min hand som var avsedda för döden. Nästa stund vill jag inget annat än att dö för att jag aldrig kommer komma ut ur detta. Nästa stund är jag så arg så att jag skulle kunna strypa min älskade för att han satte på en låt jag inte orkar lyssna på. Jag orkar inte med detta, men jag vill inte läggas in. Vad har jag för alternativ? Alla jag har pratat med är överens om att jag behöver bli inlagd, men jag vill inte (andra stunden vill jag inget hellre) och det slutar med... Ja, det var en bra fråga.

jag vågar inte

Mobila teamet ringer och jag vågar inte svara. Jag till inte bli inlagd, vill inte, vill inte, vill inte! Men kommer de hit kommer de vilja lägga in mig och jag kommer ju typ... Dö eller nåt. Fan.

icke vårdintygsmässig

Jag får inte lpt, trots att jag bara vill dö, min älskade får hantera mig. Det ska inte vara så. Någonstans.

karin

Igår träffade jag älskade karin. Vi satt bara där uppe på willystaket med varsin cider och pratade om allt och inget, precis som vanligt. Det var så underbart, och hon fick mig att må bättre, i alla fall för stunden. Hon gjorde hela min dag bättre. Idag har jag mer ångest än vanligt, men jag har medel att knuffa undan den med. Tack och lov för det. Idag ska jag träffa nina, hon vill lägga in mig på en planerad inläggning. Vi får väl se. Idag ska mina stygn tas bort också.

En stilnoct senare så är ångesten på en låg nivå. Det kommer snart bli bättre.

jag vet inte längre

Precis varit hos nina, och det här är första gången på jättelänge jag varit helt nykter whatsoever. Inte utan extrem ångest, sitter och skakar och katten ligger i mitt knä. Jag kollapsar inombords och jag vill skära, ta piller, dö, leva jag vet inte längre vad som är vad.

abstinens

Allt bortsett från gamla antidepressiva och mina seroquel är slut. Jag håller på att gå under av abstinensångest. Det enda jag har kvar nu är rakbladen, men jag är hos mamma och jag kan inte med att göra något i den stilen här. Först imorgon kan jag stilla min ångest och det gör mig livrädd och skapar mer ångest. Jag vet verkligen inte var jag ska ta vägen men hem kan jag inte gå. Hjälp.

gamla tider

Sitter och lyssnar på gamla punklåtar, mår åt helvete och jag kan inte leva utan att vara påverkad av någonting. Det känns åt helvete.
Ska följa med mamma till blomsterlandet och jag fick smälla i mig 7 ångestdämpande för det. De sydda såren är i princip läkta redan, tack och lov, det såg riktigt jävla illa ut. Jag minns inte så jävla mycket, men jag tror inte att jag skurit mig värre någonsin. inte bredare i allafall.
De tapetserar om i våran lägenhet, det är klart imorgon. Jag saknar hem, men jag är livrädd. Verkligen livrädd.
Jag vill bara kunna leva ett normalt liv utan självskadetankar, ångest och dödslängtan. Fuck this.

Lptbedömning

Jag har precis varit på lptbedömning. Jag får åka hem igen. Jag var väl inte helt sanningsenlig, men fan, är jag här så kan jag inte hantera min ångest. Jag fattar inte hur de vågar släppa iväg mig egentligen men vad fan. Allt är kaos. Upp och ner. Nu är jag överlycklig och livrädd, ångestfylld till max och glad på sätt och vis. samtidigt. Det är kaos, jättekaos. Men det är bara normalt. Jag saknar karin massor.<3