Uppgivenhet

Jag känner en undergångskänsla. Jag har massa (då menar jag MASSA) piller, jag har rakblad, jag bor på sjätte våningen. Jag vet inte vad jag ska göra, vad som skulle hjälpa.
Hopplösheten, uppgivenheten. Det känns som om det är försent nu, allt upprepar sig, och nu i värre skala. Blackouterna/psykoserna/whatever blir fler och fler, jag vet inte om jag överhuvudtaget orkar ta kampen mot att bli frisk längre. Det känns förjävligt att säga, men så är det. Jag känner en trygghet i allt det här, jag vet inte om jag orkar. Inläggning känns meningslöst, då jag inte vet om jag överhuvudtaget vill bli frisk längre. Jag orkar inte ha perioder då jag mår bra, och när jag väl börjar tro att det kommer hålla i sig så faller jag igen. Hårt, och längre ner än vad jag gjorde sist.

När jag var tolv sa jag till folk som skulle hjälpa att jag ville dö, att jag inte orkar med att leva längre. Deras svar var att det kommer bli bättre med åren (så säger de fortfarande, bara med lite mer uppgivenhet i rösten). Nu, sex år senare, så vill jag fortfarande dö. Jag mår lika dåligt, om inte sämre nu.

Tårarna rinner i floder när jag skriver det här, jag känner mig så sjukt patetisk, så meningslös. Jag är arton, snart nitton, jag borde leva livet, vara glad och.. jag vet inte. Men inte ha det såhär. Jag håller på att ge upp om livet, eller det kanske jag egentligen gjorde för länge sedan. det blir inte bättre än såhär, med piller, blodbad och alkohol. Fuck it.