Fuck this

Jag vill bara bort, fly i en dimma. Jag har massvis med tabletter, dels mina ordinerade tabletter, dels seroquel, stilnoct och imovane. Säkert massa till. Jag överlever, och knappt ens det, för det här är inget liv. Jag har precis pratat med Nina, men det känns som om ingenting kan stoppa mig nu. Jag är påväg ner i ett svart hål, fyllt av ångest och jag orkar inte stå emot. Det går i en rasande fart och det finns inget annat jag kan göra än att distrahera mig, men det fungerar inte längre. Jag har öppnat pandoras ask, och släppt känslorna fria, och nu kan jag inte stänga den igen. Jag är hög på stilnoct och jag bryr mig inte längre. Vad ska man göra, när man har tappat hoppet om sig själv? Jag tror inte längre på att jag kommer bli fri, jag är så långt nere nu.

Fan.


Kopierat från inlägget "förnekelse och klarhet" 
"Inget kan hjälpa mig nu. Nu faller jag längre än jag någonsin varit. Jag vet inte om jag någonsin kommer ta mig upp ur detta. Jag kastas mellan djupaste botten, ilska och förnekelse. Jag har stunder då jag ser mig som fullt frisk, aldrig mått bättre och förnekar såren på mina armar och pillren i min hand som var avsedda för döden. Nästa stund vill jag inget annat än att dö för att jag aldrig kommer komma ut ur detta. Nästa stund är jag så arg så att jag skulle kunna strypa min älskade för att han satte på en låt jag inte orkar lyssna på. Jag orkar inte med detta längre."