Åh.

 

En dagsfärsk bild^^

Äntligen hemma. Det har varit en jobbig dag och imorgon ska jag på ett överskrivingssamtal till vuxenpsyk. Kul. 

  

Stress

Idag har jag varit på NIKE. Sen stressa och hämta mediciner på apoteket och springa till bussen på väg hem. Väl utanför ytterdörren insåg jag att min mobil var död så jag kom inte in, fick stå och vänta till någon kom. Sen springa hem, ladda musik till mp3n, ladda mobilen i tio minuter och springa ner till bussen igen. Vad händer då? Jo tro fan att bussjäveln inte kommer så att jag blir sen till mötet. Får stå och vänta i tjugo minuter, sen kommer bussen. Hoppa av och springa till sjukhuset och lämna mediciner, och gå ner till kampenhof. Så nu står jag här och väntar på Mauricio som ska köra mig till Vänersborg för DBT. Underbart.
Dessutom mår jag åt helvete, vilket inte gör saken mycket bättre.

Ångest

Jag sitter här, lyssnar på muse och försöker jaga bort min ångest. Synerna från i lördags förföljer mig. Jag är ensam, och det skrämmer mig, samtidigt som det skrämmer mig att umgås med människor. Jag försöker göra allt för att ångesten inte ska ta över, men paniken smyger sig ändå på. Jag sätter på en film men jag orkar inte se klart hela filmen. Jag vill bara att ångesten ska ha ett slut, men den tycks inte ha en ände. Helvete.

Börja leva

jag måste börja leva, inte bara överleva.

vingligt

Det har varit en väldigt vinglig, ostadig dag, men en någorlunda bra dag ändå. Jag vågade ta mig till nike, jag vågade ta mig till trollhättan och jag åkte till näl. Nu är jag på väg hem, och jag har varken skadat mig själv eller tagit tabletter jag inte är ordinerad. Jag är stolt över mig själv. Jag tar babysteps, och sätter upp små små mål för mig själv och jag hoppas inte för mycket. Jag vill inte tillbaka till psyk något mer nu, jag har åkt in och ut för mycket nu. Jag vill leva, jag väljer livet. Jag är livrädd för att leva, men fortsätter jag såhär kommer jag att dö. Jag har förlorat många pågrund av det här och jag vill trotsa alla rädslor. Jag ska ta mig ur självskadandet.(Påminn mig om detta inlägget när jag tvivlar på mig själv, snälla)

wow

Jag tog mig till nike idag. Visserligen endast på grund av att det finns rakblad hemma, men ändå. Jag känner mig sjukt duktig. Halv två ska jag hämta mediciner hos öppenvården och så ska jag boka tid för stygnborttagning. Coolt. Kanske en tripp till trollhättan också. Får se.

Okej.

Jag var inlagd i 24 dagar, på helt fel avdelning, och det pga att min bästa vän sitter på den avdelning som jag skulle varit på. Sedan blev jag utskriven (i torsdags) "för att jag motverkar min vård". Då är min fråga; skulle jag varit inlagd frivilligt i 20 dagar om jag motverkade min vård?
Åh, jag blir så arg.

Jo, vad har jag gjort sedan jag blivit utskriven?
Druckit, tagit tabletter och skurit mig (värre än vad jag någonsin har gjort. Fy fan), de två förstnämnda i ett bra sällskap dock. Detta är första dagen jag är nykter, och jag har sån ångest att jag spyr. Dessutom kan jag inte använda min vänsterarm/hand till någonting.

Jag kom hem från akuten drygt ett. Jag mår åt helvete.
Min dagliga ordinerade medicinering är numer

• Lyrica
• Nozinan
• Imovane

Jag ska dock försöka ändra till stilnoct, då det fungerar bättre.

Jag är förvirrad. 

permissionen

Gick fullständigt åt helvete. Jag är på väg till näl igen.

allt

Kretsar kring droger på en missbruksavd.

lol

Jag sitter på en avdelning för missbrukare men ändå har jag kunnat röka spice hela dagen. Det får ångesten att vika undan en stund.

tomhet

Alla dagar och nätter bara flyter ihop till ett töcken. Det känns som jag har resignerat inför förfallet. Som om allt bara är en spikrak väg neråt. Jag både vill och inte vill bli utskriven härifrån. Jag ska på nattpermission imorgon. Det känns som om jag kommer dö. Och jag saknar ronja, något så fruktansvärt mycket. Alla dagar och nätter, av att bara kunna vara, och släppa alla spärrar och alla krav. Men nu är vi båda inom fyra vita väggar som skriker ångest och misär.

lpt

Jävla mobila teamet gjorde äntligen något. Men nu har jag lpt, får se om psykakuten bedömer samma sak nu då. Jag tror jag blir knäpp. (Och tack clarisse för alla fina kommentarer, jag tänker på dig och tycker du är stark. I alla fall utifrån det jag har läst)

förnekelse och klarhet

Inget kan hjälpa mig nu. Nu faller jag längre än jag någonsin varit. Jag vet inte om jag någonsin kommer ta mig upp ur detta. Jag kastas mellan djupaste botten, ilska och förnekelse. Jag har stunder då jag ser mig som fullt frisk, aldrig mått bättre och förnekar såren på mina armar och pillren i min hand som var avsedda för döden. Nästa stund vill jag inget annat än att dö för att jag aldrig kommer komma ut ur detta. Nästa stund är jag så arg så att jag skulle kunna strypa min älskade för att han satte på en låt jag inte orkar lyssna på. Jag orkar inte med detta, men jag vill inte läggas in. Vad har jag för alternativ? Alla jag har pratat med är överens om att jag behöver bli inlagd, men jag vill inte (andra stunden vill jag inget hellre) och det slutar med... Ja, det var en bra fråga.

jag vågar inte

Mobila teamet ringer och jag vågar inte svara. Jag till inte bli inlagd, vill inte, vill inte, vill inte! Men kommer de hit kommer de vilja lägga in mig och jag kommer ju typ... Dö eller nåt. Fan.

icke vårdintygsmässig

Jag får inte lpt, trots att jag bara vill dö, min älskade får hantera mig. Det ska inte vara så. Någonstans.

karin

Igår träffade jag älskade karin. Vi satt bara där uppe på willystaket med varsin cider och pratade om allt och inget, precis som vanligt. Det var så underbart, och hon fick mig att må bättre, i alla fall för stunden. Hon gjorde hela min dag bättre. Idag har jag mer ångest än vanligt, men jag har medel att knuffa undan den med. Tack och lov för det. Idag ska jag träffa nina, hon vill lägga in mig på en planerad inläggning. Vi får väl se. Idag ska mina stygn tas bort också.

En stilnoct senare så är ångesten på en låg nivå. Det kommer snart bli bättre.

jag vet inte längre

Precis varit hos nina, och det här är första gången på jättelänge jag varit helt nykter whatsoever. Inte utan extrem ångest, sitter och skakar och katten ligger i mitt knä. Jag kollapsar inombords och jag vill skära, ta piller, dö, leva jag vet inte längre vad som är vad.

abstinens

Allt bortsett från gamla antidepressiva och mina seroquel är slut. Jag håller på att gå under av abstinensångest. Det enda jag har kvar nu är rakbladen, men jag är hos mamma och jag kan inte med att göra något i den stilen här. Först imorgon kan jag stilla min ångest och det gör mig livrädd och skapar mer ångest. Jag vet verkligen inte var jag ska ta vägen men hem kan jag inte gå. Hjälp.

gamla tider

Sitter och lyssnar på gamla punklåtar, mår åt helvete och jag kan inte leva utan att vara påverkad av någonting. Det känns åt helvete.
Ska följa med mamma till blomsterlandet och jag fick smälla i mig 7 ångestdämpande för det. De sydda såren är i princip läkta redan, tack och lov, det såg riktigt jävla illa ut. Jag minns inte så jävla mycket, men jag tror inte att jag skurit mig värre någonsin. inte bredare i allafall.
De tapetserar om i våran lägenhet, det är klart imorgon. Jag saknar hem, men jag är livrädd. Verkligen livrädd.
Jag vill bara kunna leva ett normalt liv utan självskadetankar, ångest och dödslängtan. Fuck this.

Lptbedömning

Jag har precis varit på lptbedömning. Jag får åka hem igen. Jag var väl inte helt sanningsenlig, men fan, är jag här så kan jag inte hantera min ångest. Jag fattar inte hur de vågar släppa iväg mig egentligen men vad fan. Allt är kaos. Upp och ner. Nu är jag överlycklig och livrädd, ångestfylld till max och glad på sätt och vis. samtidigt. Det är kaos, jättekaos. Men det är bara normalt. Jag saknar karin massor.<3