xTrasdockaNx

Jag är så oerhört förvirrad, så sårbar, så.. jag vet inte längre. Jag vet inte om jag vill dö, om jag vill leva. Vad är livet, vad går allt ut på? Att uppleva saker att finnas? Jag kommer inte att kunna leva ett normalt liv på länge. Orkar jag verkligen gå den långa, långa vägen och återuppleva allt? Alla våldtäkter, alla händelser som har fått mig såhär. De som har tagit livet av sig, de som bara försvann. Jag vill inte gå igenom dem igen. Jag vill inte, men jag måste, om jag vill bli bättre. Någonstans ligger allt och spökar, i mitt medvetande, mitt omedvetna medvetande.

En dikt jag skrev för ett par år sedan, som fortfarande stämmer.
"Jag vill bara bli fri
Fri från rakbladen
Ångestattackerna
Panikångesten
Blackouterna
Hallucinationerna
Pillren
Mardrömmarna
Psykoserna
Självmordsförsöken/tankarna
Rösterna
Jag vill bara bli fri

Men jag vet ju så väl att det aldrig kommer att hända
Jag vet så väl att jag aldrig kommer kunna leva ett liv
Där jag mestadels mår bra istället för detta mörker
Denna tystnad, denna tomhet
Jag är splittrad, glassplitter som tar över mig
Som inte går att laga

Jag försöker
Men jag bara rasar tillbaka
Ännu djupare för varje gång
Jag hoppas att jag någon gång blir fri
Men jag vet ju så väl att det kommer aldrig att hända
Jag vill bara bli fri"

Det här skrev jag 9/7 -07
"Hallucinationer, självdestruktivitet, röster, missbruk, självmordstankar osv.
Det står en död hund på min bokhylla och morrar åt mig.
Jag ville aldrig detta."

Jag läser igenom gamla dagboksinlägg och skit. Det mesta stämmer fortfarande, det mesta är fortfarande mina problem. Varför fick jag ingen ordentlig hjälp då? Varför trodde ingen på mig?