Tankar om studenten.

Fan vad hemskt det kändes, egentligen.
Åtminstonde en av de jag räknar (räknade?) som en av mina närmaste vänner tog studenten igår. Jag var inte bjuden. Jag känner ytterligare minst ett dussin till som tog studenten igår. Jag var inte bjuden.
Om jag var så viktig i deras liv, framförallt i min (föredetta?) nära väns liv, borde inte de ha velat att jag skulle ha varit där med dem, i en av deras lyckliga stunder i deras liv? Eller?

Men grattis, i alla fall.

Egentligen skulle jag ha sprungit där med er, tagit studenten med er.
Men istället är jag fången, fången i mitt eget psyke, det är mörkt och förvirrande, och jag fattar ingenting.